Om Jord

Musikk i språkrevitalisering

Erling Fredriksson (Jord)

Jag är uppvuxen med två språk, meänkieli och svenska. När jag var 12 år så började jag spela gitarr och blev fast i musikens värld. Precis under den tiden i början på 70-talet så fanns det en musikgrupp i norra Sverige som hette Norrlåtar, de spelade folkmusik från Norrbotten och en del av deras repertoar bestod av sånger på meänkieli. Vår musiklärare i Pajala tog med en del av dessa sånger i sin undervisning och vi sjöng på svenska, engelska och meänkieli. Som 16 åring flyttade jag från Pajala för att studera musik och det dröjde 23 år innan jag 1999 återvände till Tornedalen. Under hela min tid söderut så var min tvåspråkighet en tillgång, de flesta av mina musikvänner tyckte att det var spännande att jag kunde tala meänkieli och jag använde då och då språket på scenen. En viktig och kanske avgörande anledning till att jag fick med mig en positiv inställning till språket var dessa två positiva förebilder, gruppen Norrlåtar och min musiklärare Bengt Granberg. Jag tror att ett av de viktigaste verktygen för att vitalisera minoritetsspråken bland ungdomar är att skapa positiva förebilder - barn och ungdomar gör inte som du säger de gör som du gör.

Sen 8 år tillbaks är jag en av medlemmarna i musikgruppen Jord. Vi är en professionell grupp som framför sånger på meänkieli. Det senaste året har vi arbetat med ett pilotprojekt där vi försöker inspirera ungdomar att sjunga på minoritetsspråk. I projektet som har pågått i 1 ½ år har vi arbetat med ungdomar från Sverige och Norge och fått med 350 ungdomar som sjungit på samiska, finska, kvänska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Ett 50-tal musiklärare och andra nyckelpersoner inom musik har varit involverade i arbetet. De flesta av de här ungdomarna kan inte tala något minoritetsspråk, men flera har spontant efter projektet uttryckt att de vill lära sig tala språken.

Det går alltså att få språken att leva igen. Kanske inte på samma sätt som språken levde förut, men i en ny form som är anpassad till vår tid.. Men de kommer inte att överleva av sig själva. Det krävs goda idéer och en välplanerad och långsiktig arbetsinsats för att de ska göra det. Min egen drivkraft i detta med språken är att det är så mycket roligare med mångfald, det är bara så tråkigt när all musik låter likadant och alla texter sjungs på engelska.

Språken är en del av människornas identitet på Nordkalotten, även för de som inte kan tala det. I varje flicka och pojke tänds det en liten låga, ett minne från en svunnen tid, när de får pröva på att uttala orden som varit levande här uppe i kanske mer än 1000 år. De går ut i världen lite mer hela när de bär med sig en del av sin egen historia. Varför skulle vi inte ge dem det?